Bara för att det är så himla kul att fotografera!
/Nina
onsdag 9 maj 2012
snapshots
Ibland är det skoj att skjuta från höften och bara trycka av utan att titta i sökaren. Det kan bli hursomhelst och det är lite befriande att inte tänka på vinklar och komposition. Så här kommer några snabba från gårdagen.
Bara för att det är så himla kul att fotografera!
/Nina
Bara för att det är så himla kul att fotografera!
/Nina
måndag 7 maj 2012
Näsudden
Följ med mig på en tidig tur i naturreservatet, klockan är 06 och solen skiner men det är fortfarande kyligt i luften. När jag åker genom tätorten ser jag några andra morgontidiga själar men här ute räknar jag med att få vara själv. Jag parkerar och går grusvägen fram, känner lugnet och friden, just nu i denna stund är hela världen vacker och skön att leva i.
Helt själv är jag inte, hör innan jag ser att fler är vakna i tidig morgonstund och en av dem är modig, välkomnar mig genom att kärvänligt be att bli klappad.
Säger hej då och går vidare in i reservatet. Stigen är kantad av slånbärssnår, slingrar sig fram i en svag uppförslöpa. Det planar ut och nedanför mig ligger Palme Stenar med Svinningeviken i fonden.
Jag går in i spiralen och klappar lite på stenarna, vandrar sen vidare i sakta mak.
Ljuset faller vackert i gläntan. De träd och grenar som fallit till marken får ligga där de föll, de ger bostad och näring och blir med tiden beklädda med mossa.
Solen silas genom tidig grönska och jag sätter mig en stund vid strandkanten.
Jag fortsätter stigen fram som nu går längs vattnet, viskar hej på dig du lilla rara när jag går förbi.
Närmar mig slutet på stigen och klockan är snart 08, dags att återvända till en annan del av verkligheten.
Säger tack till Näsudden och jag kommer gärna igen om jag får. Nästa gång är kanske Highland-kossorna där, dessa fridsamma och ståtliga djur som jag tycker så mycket om.
/Nina
Helt själv är jag inte, hör innan jag ser att fler är vakna i tidig morgonstund och en av dem är modig, välkomnar mig genom att kärvänligt be att bli klappad.
Säger hej då och går vidare in i reservatet. Stigen är kantad av slånbärssnår, slingrar sig fram i en svag uppförslöpa. Det planar ut och nedanför mig ligger Palme Stenar med Svinningeviken i fonden.
Jag går in i spiralen och klappar lite på stenarna, vandrar sen vidare i sakta mak.
Ljuset faller vackert i gläntan. De träd och grenar som fallit till marken får ligga där de föll, de ger bostad och näring och blir med tiden beklädda med mossa.
Solen silas genom tidig grönska och jag sätter mig en stund vid strandkanten.
Jag fortsätter stigen fram som nu går längs vattnet, viskar hej på dig du lilla rara när jag går förbi.
Närmar mig slutet på stigen och klockan är snart 08, dags att återvända till en annan del av verkligheten.
Säger tack till Näsudden och jag kommer gärna igen om jag får. Nästa gång är kanske Highland-kossorna där, dessa fridsamma och ståtliga djur som jag tycker så mycket om.
/Nina
tisdag 1 maj 2012
människofotografering
Gatufotografering anses vara det svåraste man kan ge sig på i fotovärlden och jag är benägen att hålla med. Kan tycka att termen är lite missvisande eftersom det inte är gator som är motivet utan i huvudsak människor som rör sig på gator och torg. Det är mycket som ska stämma för att få till bra bilder. Först och främst måste man behärska kameran och ha rätt inställningar, det funkar inte att stå och fibbla med knapparna för då hinner motivet och ögonblicket försvinna. Allt sker på en bråkdels sekund och sen är det borta. Vilken sorts kamera man har är mindre viktigt i det här sammanhanget, en liten är nästan att föredra eftersom en stor maffig sak drar ögonen till sig och det vill man inte. En del menar att äkta gatufoto är när motivet inte vet att det blir fotat, en blick in i kameran och magin är bruten. Andra tycker att det kan tillföra något i bilden men en huvudregel är att man ska vara osynlig och smälta in så mycket som möjligt.
Sen finns det en annan skola som menar att man ska ge sig tillkänna och skapa kontakt först för att sen ta bilden men jag kan tycka att lite av grejen försvinner då. Det blir oftast konstlat och bilden blir mera av ett porträtt istället. Dessutom krävs det ett mått av mod att fota så, att ta kontakt och sen be att få ta några bilder är inget för en fegis.
Tajmingen är också viktig. Vem som helst kan fota en människa rakt upp och ner, att samtidigt få med ett skeende i bilden tillför ytterliggare ett element som gör bilden mer intressant. Det ska hända något i bilden helt enkelt. Och där sätts fotografen på stora prov. Att befinna sig på ett ställe där många människor rör sig innebär att det kan vara svårt att få en "ren" bild, det blir lätt rörigt runtomkring. Att invänta och hela tiden vara beredd kräver sin fotograf. Att "läsa" situationen och vara ett steg före är en konst. Så ja, gatufoto är en svår genre. Någon sa att det krävs 10 000 bilder som övning innan man kan kalla sig gatufotograf.
Jag har provat på att fota gatu lite av och till och gjorde så även i helgen när jag var in till Stockholm.
Jag hade bestämt mig i förväg vad jag skulle inrikta mig på. Det blir lätt kaosartat annars, blicken irrar runt och det blir svårt att särskilja ett motiv. Kanske väljer man att bara fota gamla människor eller folk med huvudbonader eller vad som helst man tycker kan vara intressant. Mitt mål för dagen var andra fotografer. Jag hade helst velat att den lilla röda tomten i förgrunden placerat sig på ett annat sätt men det gick inte att vänta ut, då hade ögonblicket försvunnit. Och kanske tillför tomten något ändå.
Den här bilden hade blivit betydligt bättre om bakgrunden varit renare, nu blev det rörigt med alla människor som går åt olika håll. Men fokus hamnar ändå på den koncentrerade fotografen, tycker att bilden har något trots röran.
Och här har vi ett exempel på den omtalade BLICKEN. Bra eller dåligt? = en smaksak.
Här också. Fick åtminstone ett leende när jag tog ner kameran. Återigen rörigt i bakgrunden, det är inte lätt detta. Dessutom har han en hel blomkvast i pannan..
Mycket folk som fotade var det..
Här en bild som inte innehåller fotografer. Det som gör bilden är pojken och hunden - ett skeende som lyfter bilden tycker jag.
Avslutar med en bild på vad de flesta hade som huvudmål i sitt fotograferande denna dag, de vackra körsbärsblommorna där i Kungsan.
/Nina
Sen finns det en annan skola som menar att man ska ge sig tillkänna och skapa kontakt först för att sen ta bilden men jag kan tycka att lite av grejen försvinner då. Det blir oftast konstlat och bilden blir mera av ett porträtt istället. Dessutom krävs det ett mått av mod att fota så, att ta kontakt och sen be att få ta några bilder är inget för en fegis.
Tajmingen är också viktig. Vem som helst kan fota en människa rakt upp och ner, att samtidigt få med ett skeende i bilden tillför ytterliggare ett element som gör bilden mer intressant. Det ska hända något i bilden helt enkelt. Och där sätts fotografen på stora prov. Att befinna sig på ett ställe där många människor rör sig innebär att det kan vara svårt att få en "ren" bild, det blir lätt rörigt runtomkring. Att invänta och hela tiden vara beredd kräver sin fotograf. Att "läsa" situationen och vara ett steg före är en konst. Så ja, gatufoto är en svår genre. Någon sa att det krävs 10 000 bilder som övning innan man kan kalla sig gatufotograf.
Jag har provat på att fota gatu lite av och till och gjorde så även i helgen när jag var in till Stockholm.
Jag hade bestämt mig i förväg vad jag skulle inrikta mig på. Det blir lätt kaosartat annars, blicken irrar runt och det blir svårt att särskilja ett motiv. Kanske väljer man att bara fota gamla människor eller folk med huvudbonader eller vad som helst man tycker kan vara intressant. Mitt mål för dagen var andra fotografer. Jag hade helst velat att den lilla röda tomten i förgrunden placerat sig på ett annat sätt men det gick inte att vänta ut, då hade ögonblicket försvunnit. Och kanske tillför tomten något ändå.
Den här bilden hade blivit betydligt bättre om bakgrunden varit renare, nu blev det rörigt med alla människor som går åt olika håll. Men fokus hamnar ändå på den koncentrerade fotografen, tycker att bilden har något trots röran.
Och här har vi ett exempel på den omtalade BLICKEN. Bra eller dåligt? = en smaksak.
Här också. Fick åtminstone ett leende när jag tog ner kameran. Återigen rörigt i bakgrunden, det är inte lätt detta. Dessutom har han en hel blomkvast i pannan..
Mycket folk som fotade var det..
Här en bild som inte innehåller fotografer. Det som gör bilden är pojken och hunden - ett skeende som lyfter bilden tycker jag.
Avslutar med en bild på vad de flesta hade som huvudmål i sitt fotograferande denna dag, de vackra körsbärsblommorna där i Kungsan.
/Nina
söndag 29 april 2012
lördag 28 april 2012
mera sippor
Jag blev inte riktigt nöjd med mina sippbilder i förra inlägget. Ville komma närmare och bli mer intim med dem och det är sådär med mig att jag går och grämer mig om det inte blir som jag tänkt. Jag har två objektiv men ingen av dem har en schysst närgräns och dessutom är de inte så ljusstarka som man kan önska. Ett ljusstarkt objektiv står näst på önskelistan för mig men tills det blir av att skaffa det har jag en fattigmansvariant på macro som man skruvar på det befintliga objektivet. Med close-up linserna går det att komma upp i en förstoring x7. Så igår när jag grämt mig tillräckligt länge packade jag ner dem och kameran och begav mig dit igen. Lite sista chansen för sipporna börjar sjunga på sista versen dessutom.
Nu kom jag närmare och bakgrunden blir skönt suddig som jag gillar.
Härligt med de olika färgvarianterna!
Med ett riktigt macroobjektiv kommer man såklart ännu närmare men jag känner mig rätt nöjd med mina bilder ändå.
Det är lustigt det där hur en enkel liten hobby kan utveckla sig till att bli en veritabel orgie i ha-galenskap. Ju mer man lär sig ju svårare blir det att nöja sig med det man har och uppskatta det. Alltid finns det nåt bättre runt hörnet som lockar. Jag viftar frenetiskt bort de tankarna när de kommer, tycker att det ska visst gå att utvecklas med en mer modest utrustning men den där lilla fan sitter på axeln och lockar titt som tätt.
Gåta: Hur vet man att någon varit ute och fotat med macro?(eller close-up)
När vederbörande kommer hem med leriga knän och armbågar. Som jag igår.
/Nina
Nu kom jag närmare och bakgrunden blir skönt suddig som jag gillar.
Härligt med de olika färgvarianterna!
Med ett riktigt macroobjektiv kommer man såklart ännu närmare men jag känner mig rätt nöjd med mina bilder ändå.
Det är lustigt det där hur en enkel liten hobby kan utveckla sig till att bli en veritabel orgie i ha-galenskap. Ju mer man lär sig ju svårare blir det att nöja sig med det man har och uppskatta det. Alltid finns det nåt bättre runt hörnet som lockar. Jag viftar frenetiskt bort de tankarna när de kommer, tycker att det ska visst gå att utvecklas med en mer modest utrustning men den där lilla fan sitter på axeln och lockar titt som tätt.
Gåta: Hur vet man att någon varit ute och fotat med macro?(eller close-up)
När vederbörande kommer hem med leriga knän och armbågar. Som jag igår.
/Nina
tisdag 24 april 2012
söta sippor
Blåsipporna i Ekbacken var vackra men jag fick inte till det som jag ville, borde haft med mig mina close up-linser. Ibland får jag för mig att det är nåt knas med objektivet för det fokuserar inte så bra alla gånger.
Fast det är nog så att det är fotografen som klantar till det :) Nu har jag i alla fall visat att vi också har de rara sipporna här.
/Nina
Fast det är nog så att det är fotografen som klantar till det :) Nu har jag i alla fall visat att vi också har de rara sipporna här.
/Nina
lättskött kisse
Välkommen kisse! Det här är början på en underbar vänskap och du lär få sällskap av fler Lisa Larsson-kompisar vad det lider. Fyllde liksom år igår och det var trevligt. Mat och tårta och kortspel är ju aldrig fel men den där extra årsringen tycker jag känns lite onödig. Och inte känner jag mig speciellt klokare heller.
Var och bytte till sommardäck imorse och på hemvägen såg jag att det var fullt med blåsippor i Ekbacken, ska äta lite nu och sen ut och fota dem. Om det blir något att visa upp gör jag det senare idag. Ha de!
/Nina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)