Här kommer den sista delen av min redogörelse över vår tripp till Dalarna. Berättade ju tidigare om hur vi struntade i Zorn där i Mora för att istället besöka hans bästa vän. Vännen var naturligtvis Carl Larsson som bor i Sundborn utanför Falun. Skriver bor eftersom det kändes som om han och hans familj fortfarande fanns där i huset och omgivningarna. Man fick inte fotografera inne i huset, och det var lika bra det, hade annars missat en del av vad den superba guiden hade att berätta. Han fick oss att känna oss delaktiga, jag fick till och med vara Karin för en stund :) Innan rundvandringen började sa dottern att antingen kommer det här bli hiss eller diss, det blev det förstnämnda med klar marginal.
Huset tillhörde Karins far och efter att han skänkt det till Larssons började de bygga ut och om det i omgångar, de fick 8 barn och man kan förstå att de behövde ha mer utrymme.
Om man för ett ögonblick koncentrerade sig och tänkte bort alla turister.. kunde man nästan höra ett eko.. ett bullrande skratt och stoj o stim av barnaröster..
Familjen Larsson ansågs vara lite udda för sin tid men som konstnärer kom de inte bara undan med det, de inspirerade många. Det här är framsidan av huset..
..Och med en sådan entré kan man inte annat än känna sig välkommen. "Var välkommen kära du, till Carl Larsson och hans fru!" En målning på 4 av deras barn syns där till höger. Deras syn på barnuppfostran var också ovanlig, på den tiden skulle ungar helst inte synas men hos Larssons var de i högsta grad synliga.
En sista bild från Dalarna med utsikt över Siljan, taget från stugan vi hyrde, får avsluta min dokumentation. Trevligt var det, mycket hann vi se och jag kan bara konstatera att det finns mycket sevärt i vårt avlånga land bara man tar sig tid att just se.
/Nina
