Inte ens när jag sitter på en överfull buss i ett turist-tätt Stockholm tappar jag mitt semesterhumör, men med en luftfuktighet på nära 90% och en utetemp på 26 och några grader till som bonus inne i bussen kan jag höra och se att alla inte är lika uppåt som jag. En rödbrusig svensk (gubevars) ondgör sig där han står snett bakom mig över det flyktingliknande mini-lägret i Humlegården. Jag sluter mig till att det är utrikiska bärplockare som nu inte kan ta sig hem och därför har tagit sig till Stockholm med förhoppning att de kan få hjälp av sin ambassad. Tänker i mitt stilla sinne att mannen nog brukar köpa billiga bär på burk i sin mataffär och då klagar han säkert inte lika högljutt.
När sedan en kvinna med barnvagn kliver på och börjar domdera som kommandoran kan även jag börja längta till ändhållplatsen och se, vilken lättnad, då var vi framme!
På tisdagar leder alla vägar till allsången men..
..inte för oss, jag halar upp ryggsäcken där den ska sitta och så traskar jag och dottern vidare in på Djurgården.
Vår medhavda matsäck äter vi på en bänk nära vatten, får en fjäskande and till sällskap och medan den visar att även änder kan göra höga hopp dricker vi upp sista slurken kaffe och bestämmer oss för att vandra vidare. Till vad kommer jag att berätta i nästa inlägg.
/Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar